För mig handlar det inte om definitioner, utan mer om en känsla. En rädsla som tar uttryck i någon form av duktig-flicka syndrom och en nästan fixering vid att inte fastna i livet. Om jag gör något vill jag göra det så bra som möjligt. Jag strävar ständigt efter att vara just extraordinär, för rädslan av att vara medelmåttig skrämmer mig. I mina ögon är det allt eller inget som gäller, det finns inget mellanting. Därför avundas jag de människor som inte känner så här. Som är okej med att inte vara bäst på allt. Som är okej med att vara… medelmåttiga. 

Visserligen har denna rädsla, eller kanske egenskap givit mig fördelar i livet och för det är jag evigt tacksam. Motivationen och drivet att lyckas har tagit mig långt. Nystartade studier på en av Sveriges mest prestigefyllda universitet i nationernas mecka, hade jag nog inte upplevt utan denna nästan besatthet. Jag brukar säga att mitt driv, som hela tiden pushar mig framåt, är min bästa och sämsta egenskap. Jag utvecklas ständigt men de är utmattande att aldrig stanna upp. Att aldrig kunna vila i det som finns här och nu. För jag har nog flytt hela mitt liv. Det är som att det kliar i fingrarna, i kroppen, överallt, så fort det inte händer något. Det måste ske en förändring, något nytt, något mer. Det finns ingen ro i att stanna upp och glädjas åt de gångerna det gått bra. Istället jagar jag, springandes. Blicken fäst på framtiden, på drömmar som ska förverkligas, på mål som ska uppnås. Som en rastlös sjuåring tar jag mig an nya uppgifter, nya steg, nya utmaningar. Det är en ständig förändring, jakt och strävan efter att bli något, eller någon.  

Jag skulle tro att i alla fall någon sökande själ känner igen sig i känslan jag beskrivit. I den ständiga flykten framåt, i rädslan över att vara vanlig. 

Men varför har jag och kanske du denna känsla? Vad är det som gör rädslan för att vara vanlig till mitt livs största? Om jag hade vetat svaret på det hade du förmodligen inte läst det här. Jag hade kanske varit miljonär eller ägt ett lyxhus i södra Europa. Med en stunds reflektion om varför känns franska eller spanska sydkusten långt borta. Jag har ingen aning. Kanske är de sociala mediernas perfekta yta som bidragit, även om jag nog alltid känt så här. Kanske är det vår tids fixering vid att vara framgångsrik som satt sina avtryck på mig. Kanske skulle några timmar i dyr terapi nysta fram något bortglömt barndomstrauma jag inte vet om. Kanske är det en blandning av allt detta. Jag vet inte.  

Det enda jag vet är att rädslan och besattheten förföljer mig vart jag än går, hela tiden. Den kryper fram inför tenta, under uppgifter, på rastlösa dagar och när jag får frågan vad min största rädsla är. Kanske i framtiden blir svaret på den frågan annorlunda. Kanske har jag hittat ro i att inte alltid fly eller vara extraordinär. Tiden får visa. Men till den dagen kommer mitt svar på den frågan för alltid bli densamma. Till personen som ställde frågans oförstående ansiktsuttryck. Koinophobia, rädslan för att leva ett vanligt liv.