Frågan som ännu kvarstod i mitt stressade och velande huvud var; Skulle jag välja att plugga i Lund eller Uppsala? Lund skulle bli en nystart utan dess like, då jag i Skåne i ärlighetens namn känner ungefär lika många personer som tillsammans får plats i en liten sliten studentkorridor. Samtidigt vilar en omåttlig trygghet över Uppsala, staden där jag växte upp. Men ville jag verkligen bli en av dem som blev kvar? En av dem som jag tänker att det viskas om i varenda gränd, den där arma saten som inte vågade kasta sig ut och istället blev kvar i sin hemstad. En av de som Veronica tillägnat en helt låt. Henne ville jag varken associeras med, eller självmant komma att bli.

Klick, skickat. 10 februari skickade jag in min ansökan och på datorns skärm såg jag nu vad mitt stressade och velande huvud till slut hade beslutat. Uppsala universitet. Med en viss, eller snarare monstruös, mån av besvikelse och självhat slängde jag ner min dator i väskan, lämnade Stockholms universitet och började vandra min promenad mot tunnelbanan. Jag började genast övertänka mitt val, som jag så ofta gör. Hade jag tänkt helt fel? Skulle jag verkligen flytta tillbaka till Uppsala som jag på ett sätt hatar, men som likväl är den tryggaste platsen jag vet? Åh, din arma sate och överdrivet bekväma trygghetssökare. Jag var så besviken på mig själv, varför kunde jag inte för en gångs skull vara mer som mina vänner? De som vågar bredda sina vingar och likt höstens flyttfåglar utmana sig själva och fly till en ny plats när höstterminen nalkas? Men nej, istället hade jag i ren stress och
fjortontusen katastroftankar senare landat i att Uppsala var staden jag (förmodligen) ville spendera min nästkommande studietid i. Staden jag växte upp i, staden jag kan varje gatunamn och bar i. Staden där jag kan namnge bekanta ansikten från högstadiet i varenda stadsdel. Arma sate och bekväma trygghetssökare. Jag kände hur skuldkänslorna långsamt kom krypande till mig, jag hade återigen misslyckats med att utvecklas som människa. Veronica hade troligtvis tagit fram skämskudden om hon visste.

När sommarens ledighet nådde sitt slut och höstterminens dörr i Uppsala stod vidöppen, hade min besvikelse och självkritik hunnit växa sig om möjligt ännu större än den hade varit i februari. Det var dags att börja sota för det beslut jag tagit i vintras och gå min personliga utvecklings bakåtsträvande till mötes. I Ekonomikumparken möttes jag av vad som kändes som uppemot 100 nya studenter, liksom nästintill lika många faddrar som med öppna armar var redo att ta emot oss och göra Uppsala till vår nya trygga plats kommande studietid.
“Så, var kommer du ifrån?”, frågade faddrarna nyfiket. 

“Uppsala”, svarade jag först utan att tänka mig för. 

“Fast jag har bott i Stockholm de senaste åren, så jag har inte varit i Uppsala på länge”, ändrade jag kvickt mitt svar till. Allt för att inte låta som den där personen som likförbannat blev kvar i sin hemstad lite för länge. För vad kunde möjligtvis vara värre än att både vara uppväxt i Uppsala och sedan aktivt välja att plugga på universitetet där? Din arma sate.

Men det var bara efter några minuter jag insåg hur det jag tidigare känt inom mig, inte rimligtvis behövde vara korrelerat med sanning. Bland alla studenter som samlats i Ekonomikumparken var det, till mitt egos stora förvåning, inte en enda person som hånskrattade mig i ansiktet över min bakgrund som en local Uppsala citizen. Inte en enda person gav mig en ömkande blick när jag medgav att jag faktiskt valt att komma krypande tillbaka igen för studier i min hemstad. Jag förstår att ni tror detta i allra högsta grad skrivs med satir, men jag kände verkligen en genuin förvåning över detta faktum. 

Det har nu gått uppemot två månader sedan jag påbörjade mina journalistiska studier här i Uppsala, min kära hemstad. Ja, ni läste helt rätt; kära hemstad. Faktum är att det inte tog mer än en vecka innan min besvikelse var lika bortblåst som höstterminens isande vindar, liksom det självhat jag känt så starkt inför den bittra sanningen att jag faktiskt inte utmanade mig med att flytta till Lund. En mycket klok person (en förfriskad student på Snerikes med bedömt fyra öl innanför rocken) sa en kväll till mig att man kommer se Uppsala på ett helt annat sätt när man börjar plugga här. Studenten menade att studietiden i Uppsala gör att staden plötsligt förändras, som att domkyrkan känns åter praktfull och att Fyrisån förvandlas till ett turkost Medelhav. Jag trodde givetvis att informationen den förfriskade studenten delgav mig var fullkomligt inkorrekt, men det visade sig att det i själva verket var jag som hade suttit på fel facit.

Uppsala är onekligen en helt annorlunda stad nu som studerande kontra hur det var att växa upp här och jag skäms inte längre över mitt val av studieplats. Hur klyschigt det än må låta, är Uppsala faktiskt som en helt annan plats för mig nu. Stadsparkens gräs är grönare, Snerikes rosa fasad om möjligt ännu mer rosa. Jag trodde nog aldrig att dessa ord skulle yttras av mig, men jag älskar numer Uppsala med hela mitt hjärta och ser fram emot att fortsätta spendera min kommande studietid här. Uppenbarligen visste mitt undermedvetna någonting där i februari som mitt yttre skal med sina sönderstressade och katastroftanke-fyllda idéer inte var klok nog att förstå då. Kanske visste mitt undermedvetna att man alltid ska våga erbjuda platser en andra chans? Att man åtminstone kan vara modig nog att försöka förändra sina ingrodda tankemönster? Att allt ont man tidigare tänkt faktiskt kan förändras, trots att det potentiellt inte blir precis som man först hade trott? Att vara en arm sate och bekväm trygghetssökare har väl sina fördelar det med, antar jag.

Så, Veronica: Jag ville väl inte heller va’ den som blev kvar, men här är jag. Stäm mig.