Överallt fanns karaktärer som flydde vid första vittring av att behöva binda sig. En mänsklig brist som upplevs av dina vänner, kanske till och med av dig. Romanerna imiterar beteendet för att söka svaret. Nu även jag, eftersom jag fått intervjua två personer som besitter defekten. Jag har tagit på mig uppdraget att undersöka man’s greatest mystery: commitment issues.

För första gången ska jag få skriva de bevingade orden: Adam och Eva heter egentligen något annat. 

När jag frågar de intervjuade hur länge de haft commitment issues svarar båda att känslan funnits hela livet. Om än i olika form. Eva berättar: 

“Jag tror att jag har väldigt, väldigt mycket commitment issues till att göra planer, rutiner och att upprätthålla dem. Sen har jag haft [romantiska commitment issues], uppenbarligen, eftersom min andra relation typ var ett situationship i två år. Då har man commitment issues någonstans.”

Adam ser på commitment issues som en inlärd funktion i hur han upprätthåller relationer. Eva tolkar beteendet som en reaktion på att hon bland annat inte vill uppoffra sin frihet.

Jag frågar vad de tror deras commitment issues grundas i. Adam gick i terapi ett tag och nämner att det kan hänga ihop med relationen med sina föräldrar:

“Det är klyschigt, men det är väl lite så. Om man har det i uppväxten kanske det speglar relationer man har hela livet. Det låter som en ganska rimlig förklaring tycker jag.”

Som yngre förstod inte Eva personer som sade sig ha commitment issues. Hur man kunde hamna i en sån situation begrep hon inte förrän hon själv var i det.

“Så fort jag var med den personen kunde jag bara tänka på alla andra saker jag kunde göra just då. Och då blev det att jag kände ‘men gud jag kan inte vara med den här personen, för att det finns så mycket annat för mig där ute’. Men så fort vi gjorde slut kände jag ‘det finns inget annat i världen jag vill ha än den relationen.’”

För Adam dyker känslorna upp flera månader in i en relation: 

“Ja, aldrig i början. Jag tror att jag har mer problem att bli nära någon än att ha en ytlig kontakt, för det tror jag inte att jag har problem med.”

Jag frågar honom om att dra sig tillbaka därför inte hänger ihop med en rädsla för “att ta nästa steg” i relationen. Han är oenig och motiverar att en djupare relation inte är något han behöver eller som ett naturligt nästa steg. Adam tycker att beteendet inte nödvändigtvis är att han drar sig undan: “Det är kanske snarare att jag inte ‘drar mig framåt’, i rätt takt.”

Eva har aldrig inlett en relation hon inte tvekat inför. För henne dyker känslan upp direkt. Hon tror till och med att den finns undermedvetet hela tiden. Båda är ense om att deras avvikande agerande händer först, och att de först efteråt inser att de agerat i affekt på känslan.

Både Eva och Adam anser att de flera gånger trotsat impulsen. Eva ser sig som en självreflekterande person som ofta analyserar sitt beteende. Samtidigt tycker hon att man inte ska tillskriva sig karaktärsdrag för mycket. Det kan leda till mer skada, eftersom man förväxlar sitt beteende med sin person. Idag är hon i en relation och säger att hon förstått att hon inte lär sig handskas med problemet om hon inte vågar testa. Adam har också KBT:at sig själv. Han har försökt ta mer initiativ, vara mer social och bli bättre på att möta sociala signaler. Adam svarar att trotsandet gjort det mycket bättre. Om det är något han uppmanar folk att testa svarar han:

 ”Ja, det är väl onödigt att ha ett avvikande beteende. Även om man är bekväm med det själv är det inget som hjälper socialt.”

Trots fördelarna uttrycker båda att det finns situationer där de väljer att inte undvika känslan. Adam säger: 

“Sen kanske man inte, med alla man träffar, både polare och folk man dejtar, inte alltid orkar bry sig. Det tar ju tid att rannsaka sig själv.”

Jag frågar varför folk inte trotsar känslan om det finns något att vinna på det. Adam svarar:

“Jag tror av bekvämlighet, mycket. Sen finns det säkert folk, jag kan inte prata för alla, där det kan finnas en rädsla för nära relationer och att folk kommer nära på det sättet. Det är nog lite båda.”

Eva tror att det kan handla om att beteendet är normativt i vårt samhälle:

“Det kanske är fördomsfullt, men det känns som att vi redan är i en väldigt stark hook-up kultur. Att folk typ gynnas av att ha commitment issues i det här klimatet. För att det är så vanligt.”

Jag undrar om de känner skuld. Adam gör inte det. Eva kan känna dåligt samvete att hon inte skyltar med “problemen” mot de som “känner sig säkra på henne”. Hon känner sig ogenuin med vetskapen att hon pendlar mellan känslorna från vecka till vecka. 

Varken Eva eller Adam pratar om beteendet med sina vänner. Adam berättar att det har hänt “någon gång på fyllan”, men inte mer än så. Eva instämmer och poängterar att man är bra på att rådfråga personer man vet kommer säga saker en själv vill höra. 

Båda tycker att det både är och inte är ett hälsosamt beteende. Adam nämner att han egentligen inte ser det som ett “issue” utan bara hans sätt att vara på. Som följdfråga frågar jag om det inte är ett problem eftersom det går ut över andra människor. Han sammanfattar att beteendet kan tyckas ohälsosamt gentemot andra, men inte nödvändigtvis mot sig själv. 

Eva beskriver sitt ständiga beräknande om relationerna kommer att hålla eller inte som ohälsosamt. En fördel med beteendet är att hon är en “easy going” person. Men i sin helhet vinner nackdelarna:

“För att vara en grundfungerande människa, ska man kunna ta beslut utan att det ger ångest. Det hade underlättat jättemycket om man kände att man kan stå helhjärtat för ens beslut.”

Adam har inga dealbreakers. Samtidigt har Eva en lista med icks som gjort att hon vetat att relationen inte kommer att hålla. Hon är dock tydlig med att det är olika från person till person. Båda belyser att det kan vara värt att vara inkännande och ta det långsamt med en person med commitment issues. Viljan att dra sig undan blir starkare ju snabbare relationer utvecklas. 

Jag frågar vad som behöver hända för att de ska känna sig trygga med commitment. Adam har börjat berätta om sin “tendens” för de han dejtar och att det underlättat. Eva är inte lika säker. Hon tror att commitment issues inte är ett problem utan flera personlighetsdrag som hänger ihop. Hon föreslår att exponera sig för obekväma situationer, exempelvis en rutin:

“Jag har försökt ha en kvälls- och morgonrutin en miljard gånger, det går inte. Man måste bara försöka utmana sig själv.”

Till sist undrar jag hur de tror att de kommer se på det om tio år. Eva skrattar och hoppas vara gift och ha barn, och inte lida av commitment issues i hennes relationer. Adam tror att han kommer ha samma syn som idag. De tror att känslan är något man lär sig hantera snarare än något som försvinner helt. Eva tror att en del försvinner när man är med rätt person, men trycker på självrannsakan:

“För att ens lyckas hitta rätt person måste man jobba på det. Det blir 50-50 tror jag.”