Sedan jag flyttade tillbaka till Uppsala för två år sen har min syn på staden förändrats. Det låter som en rätt rimlig förändring “man vet inte hur bra man har det förens man inte har det längre”, eller vad man nu säger. Jag har nog aldrig haft Uppsalas rygg så mycket som jag numera har. Det kan bero på flera saker: jag är på en plats i livet där jag inte behöver oroa mig så mycket över saker (detta gör jag annars så ofta jag bara kan). Eller så har jag växt upp och är mindre cynisk. Bägge alternativ låter som svar från en självhjälpskurs ur en mindfulness-app, kul. Det som dock gör mig nyfiken över denna förändring är egentligen inte hur det blev så, utan varför det inte blivit så tidigare.
Mina tankar har gått såhär: att vara lokalpatriot är att vara en byfåne: en person som har en trångsynt världsbild och vägrar att utmana sin egen bekvämlighet. Kanske lite hårt men vem fan skulle vilja bo i hålan du känner så starkt för? Jag känner i alla fall inte tillräckligt starkt för Kupolen så Borlänge blir det nog inte för mig. Men behöver en persons övertro i sin hembygd vara något dåligt?
En person i mitt fotbollslag heter Philip, han är från Värmland. Vart i Värmland vet jag inte, men han talar gott om hålan och han har en bred dialekt. När han håller hov om Degerfors är det svårt att få en syl i vädret. Ibland har jag verkligen funderat på om allt gott snack är med glimten i ögat, han vet ju säkert själv att det är en håla. Men för inte så längesen började jag fundera på om det ens fanns en glimt? För mig har det varit en självklarhet att se alla negativa sidor av platser först. Att försöka se allt positivt blir sekundärt, då tyngden helt enkelt läggs på att kritisera. Så här har jag tänkt, bortsett från om det handlar om min plats.
Jag tror att jag har ett småstadsförakt. Hade helst inte haft ett men vissa saker kan man bara inte styra över. Om du är från Örebro så kommer jag att tycka att du låter gnällig, om du är från Kalmar kommer jag att tycka att du låter lite korkad och om du kommer från Helsingborg kommer jag att tycka att du låter jobbig. Tänker att det är lite ironiskt då staden jag är uppvuxen i, Uppsala, inte är så värst stor. Den är åtminstone inte som Philips Degerfors, här finns inget Stora Valla.
Jag tror dock att mitt småstadsförakt har minskat mer med tiden, alternativt skiftat form. Inte för att jag varit en sväng i Degerfors och ändå tyckt att det varit okej, utan mer på grund av vad min hemort påminner mig om. Jag har börjat visa tecken på lokalpatriotism. Har jag sjukt nog blivit en av dem, en byfåne? Jag är inte helt säker men symptomen är tyvärr där. När någon påstår att kranvattnet här är äckligt, så säger jag emot. Kalken dödar dig inte (hoppas jag).
Jag tror starkt på att min tid ifrån Uppsala har varit en stor faktor till denna helomvändning. När jag för tre år sedan gjorde mig redo för att starta ett nytt kapitel i en ny stad, så var jag nästan likgiltigt inställd till Uppsala. Allt var som tvärtom mot vad det har blivit nu. Idag kan jag se ut över den brungröna nedsmutsade ån och känna att den ändå har något. Förut skulle jag mest känna en sorg över att jag vet att en av mina gamla cyklar ligger där. Som sagt, en helomvändning.
Men det kanske inte är så fel att vara en lokalpatriot? Olika personers drömmars stad behöver ju inte vara samma. Det skulle ju faktiskt kunna vara så att mitt småstadsförakt är grunden för min nyblivna lokalpatriotism. Eller så är det tvärtom. Att anledningen till att jag är så syrlig mot andra städer, och benämner dessa som hålor, är på grund av lokalpatriotismen som vuxit till sig helt utan mitt godkännande.
Jag vet helt enkelt inte. Men mitt plötsliga romantiserande av Uppsala är nog ingen tillfällighet. Det som den här staden har är något som är otroligt på riktigt för mig.
Jag tror att det här har blivit mina drömmars stad. Det som inte fick hända har nog tyvärr hänt, jag har blivit en byfåne.
Vill du komma i kontakt med tidningen?
Detta gör du enklast genom att maila