Efter att ha sovit på fårskinnsbäddade golv, okända soffor och främmande sängar fann jag mig i en egen säng, men som ändå kändes ack så främmande. Hur gör man egentligen när man ska handla mat till sig själv, och bara sig själv? På något sätt blev det ändå till ett liv, men oj vad märkligt det kittlades. Bekantskaper omvälvdes och bekanta blev till vänner, till ännu mer mina nära och till sist de jag älskar allra mest. Från ett enkelt liv i min hemstad befann jag mig plötsligt omringad av möjligheter och en ny realitet, kanske till och med en ny identitet. Vem är jag egentligen nu, och vem kan jag egentligen bli? Aldrig skulle jag för så många år sedan kunna föreställa mig den plats jag är på. Jag sitter just nu i en då främmande stad, i en då främmande lägenhet, och kallar då främmande människor för mitt liv! Vilken grej! Och ändå så finns där ett vemod, som dånar över mig och som lägger sig som ett tungt täcke så fort jag försöker blunda för att desperat få denna drömtillvaro att bli evig. 

Vad händer egentligen sen, har jag ofta tänkt. Vad är det från denna tid som kommer fästa sig i mitt minne? Kommer det vara kvällarna på Orvars och GH spenderade med vänner jag med allt mitt väsen vill behålla för livet, eller kommer det vara skymten av domkyrkans torn som reser sig över Studentvägen då flogstaleden äntligen danar civilisationen? Kommer det vara rabattjakt på Ica Väst den 24:e följt av Shotbonanza på Snerikes den 25:e, eller kommer det vara de miljontals utmattande trampsteg min cykel genomlidit över halva stan endast för kärlekens skull, och den där valborgskyssen utanför universitetshuset? 

Oavsett utfall är jag nöjd över den tid jag spenderat i denna underbara stad, samt evigt tacksam för den tid som än stundar. För oavsett plats, tid eller rum, så är det de människor jag delat den med som stannar i mitt hjärta, och jag hoppas innerligt att de vill bo kvar hos mig även efter jag och Uppsala haft vårt perrongsadjö. Tack, och god natt!