Jag klarar helt enkelt inte av det. Gränsen är, som förvarnat, väldigt svår att sätta, men för mig är den solklar. Jag tjafsar med en av mina närmaste vänner just nu över bandet Kent, då deras musik enligt mig bara är avgrund. De gör otroligt bra musik, men jag klarar inte av den. En avsaknad av hoppfullhet och istället spelandet på hur mycket en låt kan få en redan grå dag, ännu mer gråare. 

Även filmen Bröderna Lejonhjärta är en helt otrolig film, men den får mig att vilja fly. Ett väldigt fint slut på en ännu finare berättelse, men samtidigt blir det orättvisan som stannar kvar hos mig. Jag kan verkligen inte sätta fingret på varför just denna känsla är så svår för mig.

Veronica Maggio är ett bra exempel för vad jag ser som nostalgi. Inte bara för att jag är en uppsalabo, utan mer att jag känner en hoppfullhet som saknar motstycke vid nästan varje låt hon har. Här känner jag att det kan vara bra att påminna om just hur subjektiv den här texten är. Du får jättegärna tycka att Kent lyser och är nostalgisk, även Bröderna lejonhjärta. Men för mig gör de det inte. 

Låten Mitt hjärta blöder når så djupt in som en låt kan för mig. Första gången jag såg de där glittrande ögonen på kvinnan som idag är min flickvän, så spelades just den låten. Mitt hjärta blöder när jag tänker tillbaka, men det är ett av de finaste minnena jag har. 

Under vintersäsongen, där vemod finns överallt, är det väldigt enkelt att falla tillbaka i allt depressivt. Men för mig blir det en enkel ursäkt för att kolla om Love Actually ännu några fler gånger. För varför ska man känna vemod och melankoli, när man kan känna en varm nostalgisk kram i form av en klyschig romcom?

Just konflikten mellan dessa känslor tycker jag är superintressant. Senast för någon vecka sen hamnade jag i en konversation med min pappa, där han pratade om när vi flyttade till Uppsala. Ett gäng på fyra barn, varav det äldsta skulle slitas från sina vänner i fjärde klass, den andra skulle även han lämna sina vänner i andra klass, den tredje (jag) skulle börja förskola i en helt ny stad och den yngsta skulle få en flytt på spjälsängen från kalla Sundsvall. 

De hade köpt ett renoveringsprojekt där pappa och farfar skulle få jobba fram vårt framtida hem. Hans ögon lyste upp när han pratade om detaljer som ny eldragning och vattenskador. Men sekunden vi hamnar i nutid byts det ljus han just haft i blicken till ett mörker. Insikten om att även hans föräldrar åldras är en insikt som gör helt fruktansvärt ont. 

Jag tror att min pappa och jag är ganska lika när det kommer till detta ämne. Jag kan faktiskt inte komma på någon gång då jag kommit hem, till det färdiga renoveringsobjektet med ny eldragning och åtgärdade vattenskador, att han någonsin spelat en låt som får en att känna vemod. Det brukar dåna av antingen Cardi B, Labyrint eller Taylor Swift. 

Att förankra mina tankar kring nostalgi och vemod i musik eller film är väl egentligen ett sätt att slippa behöva förankra i något som är på riktigt, men jag tänker att det kan hjälpa illustrera hur det fungerar i mitt huvud i alla fall. Av alla texter jag har skrivit är denna kanske den mest spretiga och rödtrådslösa, men tyvärr fick det bli såhär. 

För precis som jag inte klarar av Kent, eller att jag dras till att kolla på Love Actually när jag kanske borde ta in en säsongsdepp, så är det såhär jag funkar. Som något typ av avslutande vill jag ändå unna er som klarar av vemod, för det är säkert helt fantastiskt. Men om jag fick bestämma, så skulle ni aldrig få ha aux:en.