Uppsala Medievetare

Ett hem långt hemifrån

av: Rebecka Bertilsson

Hemlängtan är inte en obekant känsla för någon av oss, där vi vid otaliga tillfällen känt ett starkt sug i magen som säger åt en att det är dags att bege sig hemåt. Organisationen EF (Education First) publicerade en lista för botemedel mot denna sorgsna känsla, där de menar att det finns sätt att kringgå den. De tipsade om att skaffa rutiner, hålla sig sysselsatt, träffa nya människor samt be äldre vänner att hälsa på för att bota hemlängtans förlamande effekt. 

Men vad sker med hemlängtan när du inte ska komma hem igen? Idag är det otaliga människor som flytt från sina hem som bestått av krig, korruption och fattigdom. Frågor om ptsd, kulturkrockar och arbetsvisum är vanliga, men vad gör det med själen att hastigt dra upp rötterna man omsorgsfullt vattnat dag in och dag ut, för att sedan behöva bära med sig dem och börja om på nytt långt, långt hemifrån? Vad gör det när du lämnar ditt hem sista gången, ovetandes om det kommer finnas kvar för att återbesöka, för att till sist landa på flygplatsen i ditt framtida hemland och sakna den välbekanta doften som brukar signalera trygghet?

 

Jag fick äran att prata lite med Leyla Saliba, hennes syster Jackeline Saliba och deras mamma Behia Saliba om just denna känsla, att leva och bo långt hemifrån. Dessa tre kvinnor flydde fattigdom och politisk korruption i Syrien för att nå Sverige, landet för utbildning och säkerhet. Alla anlände till det lovande landet enskilt, med egna historier om vänner som förlorades på vägen, barn som tappade sina käraste ägodelar och föräldrar som kämpade mot alla odds. Leyla flydde själv med sina fem barn, där den yngsta var två år. De tog sig till Tyskland för att sedan smugglas genom Danmark och upp till Helsingborg. Idag lever de nära varandra, alla i norra Stockholm.

 

De kommer ifrån en liten by utanför Derik i Syrien där de levde hela sina unga liv, varav Jackeline som är yngst lämnade landet vid 20 års ålder. Dagen då de nådde Sverige introducerades de för första gången för riktig kyla. Ingen av dem hade ägt en jacka innan, och luften som vanligtvis var full av beigea sandkorn hade bytts ut till vindar bärande på vita, fluffiga snöflingor.

Självklart är ju också kulturchocken stor, speciellt när de först anlände till Sverige, ett land som inte var en totalitär republik uppbyggt på religiöst konservativa tankar. Bland annat att folkets röst var lyssnad till och gjorde skillnad var främmande. En annan sak som kvinnorna aldrig sett tidigare var “sambos”. I Syrien fanns det inte ens på kartan att två partners flyttade ihop eller ens träffades ensamma innan giftermål. De reagerade även över den individualism som svenskarna levde i, hur var man tog hand om sin familj och där grannar inte agerade bonusföräldrar längre. 

Något de nämner är också hur resan till Sverige gjorde att de plötsligt blev medvetna om att de var just syrianer. I Derik bodde de tillsammans med flera familjer, likt en enda stor, där de enda som skilde dem åt var att vissa gick till moskén på fredagar och andra till kyrkan på söndagar. Det fanns inte de olika uppdelningarna som idag blivit så viktiga för Mellanösterns flyktingar. Varför det blivit så är svårt att svara på, men det är som att andra generationen är fast beslutna att hålla kvar en fot i det land som deras föräldrar en gång flytt. 

 

När jag frågar kvinnorna vad de saknar mest med deras födelseland så är de väldigt enade. Doften som luktade hem, värmen och de färska frukterna. Bär och grönsaker som smakar, växer på baksidan och bara går att hitta i säsong. “Ekologiskt” var inte ett överprisat tillval i sin lokala matjätte utan verkligheten. Jackeline nämner också saknaden för sitt flickrum, böckerna där inne som var till skolan och inte, ägodelarna som var hennes. Men den meningen är för svår för att avsluta. Saknaden för oskyldig barndom  med unga, glada vänner som lever utan bekymmer, är för stark för att prata om en vanlig lördags- förmiddag. För det får man inte glömma bort. Flykten innebar för många att de kunde vinka hejdå till ansvarslöshet och barndom. Plötsligt var de unga vuxna tvungna att fly och därmed överleva på egen hand. 

 

Jag vet inte hur jag hade klarat att lämna allt jag känner till, att hastigt försöka bestämma om dagboken eller breven mamma gav mig när jag fyllde 18 ska lämnas kvar, för att bara en av dem får plats i väskan. Så fort man tar sig utomlands och strosar på trånga gator och butikerna inte innehåller allt det en ica maxi skulle, så slår alltid känslan mig att borta bra men hemma bäst. Tropisk värme som slår emot en vid avstigning är underbart och pirrigt men Sverige är hem. Arlandas något jante- wall of fame och tullen som man alltid slänger en extra blick, för att sen längta efter en lång dusch och sin egen säng. 

 

Vad händer då med hemlängtan när du tvingas gå vidare, inte får behålla traditioner och ibland flyttas flera hundratals mil från din verklighet? De tre kvinnorna gjorde just det, tvingades gå vidare, och ändå har de ingen plan på att någonsin åka tillbaka till byn utanför Derik. Trots det, är det som ett litet hål i själen som letar efter den försvunna pusselbiten. Ju fler år som går, och ju äldre själen blir, är det som att hålet följer med och borrar sig djupare och djupare. Längtan syns i allas blickar, trots att de har ett nytt hem nu.

KONTAKTA OSS

Vill du komma i kontakt med tidningen?
Detta gör du enklast genom att maila

tidningeneris@uppsalamedievetare.se