Låt mig förklara. De flesta av mina somrar brukar spenderas i just Uppsala, min hemstad. Som det uppsalabarn jag är, född och uppvuxen med domkyrkan framför mig, så var plötsligt första året med heltidsstudier med avklarat. Den sista tentan: skriven och inlämnad. Det som däremot skiljer sig från tidigare år är att jag inte bara är uppsalabo längre, utan uppsalastudent; en helt annan sak. Under året har Uppsala ändrat form och konstigt nog känns det som en helt ny stad för mig. Samma domkyrka, men helt andra rutiner och människor. Det är som att jag fått tillgång till en premiumversion av Uppsala. Att från en dag till en annan kunna gå in i universitetshuset, besöka nationer och utforska stadens alla campus. Äntligen få kalla sig student och bli hembjuden till billiga middagar bestående av korv och makaroner i någon studentkorridor. Slira runt i sin sidenklänning en tisdagskväll på nation. Drunkna i tentaplugget på Karin-Boye biblioteket. Ni fattar. Allt gick så snabbt att när maj slog över till juni kände jag mig helt enkelt inte klar. Inte alls. Det kändes som om min prenumerationsperiod hade tagit slut och återgått till gratisversionen. 

Jag visste att det bara var en tidsfråga innan den årliga sommardepressionen skulle slå till. Den stod lurandes bakom hörnet, helt redo att dränka mig i alla känslor och tankar jag lyckats trycka ner det senaste halvåret. Sommaren sätter igång en inre monolog i huvudet likt en filmrulle utan eftertexter; den bara rullar. Om och om och om igen utan slut. Dagarna flyter ihop till en så pass luddig massa att man inte vet om det är tisdag eller lördag, eller om man vill festa eller gråta. Nätter blir plågsamt sömlösa och melankoliska. 

I en blandning av en 20-års kris och dopaminbrist ville jag testa något nytt. Jag gick därför in i juni med en hypotes; att sommarkurser skulle vara min räddning från sommardepressionen. På det sättet kunde jag hålla mig sysselsatt och fortsätta mitt studentliv på egen hand i väntan på höstterminens start. Det är oklart om det var själva rutinen jag inte ville släppa taget om, eller om det helt enkelt var att jag inte orkade ligga grubblandes i mina lakan i år igen. Oavsett behövde jag något att sysselsätta mig med. Dessutom, var det ens någon som fick sommarjobb i år? Inte jag i alla fall.

Till en början var det rent ut sagt lyx att mötas av ett tomt campus. Jag hade mina (gatekeepade) pluggställen och kaffemaskinen helt för mig själv. Om jag ville kunde jag prata högt för mig själv i tystsalen; ett drömscenario för mig som inte kan hålla tyst i mer än två sekunder. Mina långdragna och regniga julidagar spenderades helt själv i bunkern. Ja, ni läste rätt, helt själv. Att jag bara hur lätt som helst kunde kura upp mig där, i den lilla röda gluggen och mysa. Lyssna på musik och slöläsa lite kurslitteratur.