Uppsala Medievetare

Berlin är fattigt, men sexigt

av: Molly Inde Karlsson

 Under de senaste åren har allt fler svenska unga vuxna valt att göra Berlin till sitt nya hem. Även på hemmaplan syns en stark influens. Boiler-rooms etableras i Stockholm, och hälften av Sveriges ungdomar matchar sina Adidas Sambas med ett par snabba mörka solglasögon. Det är tydligt att Europas dystopiska betongdjungel och kulturmetropol är älskat. Min pojkvän och jag valde att flytta till Berlin efter gymnasiet för att låna staden för en stund. Vi fick uppleva dess kreativitet, öppenhet och frihet och betalade med pengar för hyra, öl och tunnelbanebiljetter. Efter ett år kändes det dags för mig att flytta hem igen. Jag vill nu använda min resa som en fältstudie och undersöka vad detta mysterium till stad är för någonting? Är det i Berlin som det händer? Och vad är det isåfall som händer?

Tyskland är ett grått land. Det var min första tanke när jag precis landat på Brandenburg Airport en molnig, halvkylig septembermorgon. Jag luktade svett och kände overklighetskänslor. Woho, Berlin here I come! Efter en lång resa med många förvirrade tågbyten nådde jag till slut mitt första Berlin-residens. På en gata som blivit överfallen av graffiti, urin och sopor skrev jag till min nya rumskompis på Whats-app: ”Jag är framme!”. Först stod jag utan svar i tio minuter. Magen vände sig. Jag hade ju egentligen ingen aning om den här personen hade talat sanning. Jag studerade hennes profil. En 30-någonting-årig tjej med mikrolugg och näspiercing. Precis när jag hade hunnit bli riktigt arg på hennes bild fick jag ett svar: ”Okej! Kommer!”.

En sprallig kvinna rusade ut från porten och gav en hård kram till både mig och min pojkvän. Hon visade mig vägen uppför en knakig, möglig trappa och in till mitt rum. Där möttes jag av hennes kompis och hennes pojkvän som båda hade samlats för att fira min ankomst. Svetten från tidigare hade börjat torka och tunnelseendet breddade sig.

Efter några långa veckor av introduktionsföreläsningar och knaggliga brevväxlingar med administrationsbyråer kände jag mig lite rotad. Jag hade fått en kompisgrupp på universitet. Min favoritmedlem blev tysk-polskan Hania, en orädd tjej som kunde prata med vem som helst utan att det blev stelt. Hania hade ingen Instagram, gick på ensam-dejter när hon kände för det, och rökte på med sin familj på julafton. Hon arbetade deltid på ett naken-spa i centrala Berlin och efter jobbet bjöd hon mig gärna på polska drinkar bestående av mjölk och hasselnötssprit. En riktig livsnjutare helt enkelt. Aldrig tidigare har jag mött någon som visste så lite om sin framtid, men som samtidigt var så taggad på den.

 

Min pojkväns rumskompis Axel blev min andra bästis. Han gick snabbt från en främling vi sa ett snabbt hej till i köket, till någon vi gick ut med på kvällarna. Det jag minns från mina första middagar med Axel var hur bra han var på att vara ung. Han drack minst en burk Coca-Cola per dag, hade långt 70-tals hår och orkade göra vad som helst, när som helst. Han lärde mig att det är okej att leva spontant. Varje gång vi träffade nya människor tillsammans var jag avundsjuk på hur han alltid kunde visa samma version av sig själv. Själv tenderar jag att kamouflera mig till min omgivning, ofta med mindre lyckat resultat. En av de nätterna jag, Axel och min kille var ute på äventyr, befann vi oss på en konstutställning. Efter nervöst mingel och några glas rött vin började vi prata med en tysk kille som gått dit själv, Tom.

 

När utställningen stängde gick vi fyra vidare till en Späti en gata bort. Tom berättade att han skulle bli kläddesigner. Han pratade om kläder på ett sätt man skulle prata om sin största kärlek i livet på. Han målade upp sina idéer och vi lyssnade inspirerade, utan att alltid riktigt förstå vad han menade. Jag blev förvånad. Kreativitet är något jag lärt mig att man kan utöva som en hobby, inte något man satsar kropp och själ på. Innan vi skiljdes åt den kvällen bad jag om Toms Instagram, och efter någon vecka blev också han en del av min Berlin-familj.

Under våren slutade jag på universitet och började jobba på en gelateria. En av mina kollegor var fransyskan Ambre. Hon gjorde det väldigt tydligt för mig att detta bara var ett tillfälligt jobb för henne. Hon ville tjäna ihop pengar till att börja hyra sin egen konstateljé. Hon målade abstrakt konst på enorma kanvaser och blev överlycklig när jag jämförde en av hennes målningar med Salvador Dalis. Hon vågade kritisera vår högst kritiserbara chef direkt till honom och inte bara bakom hans rygg, så som jag gjorde. Trots det blev hon nära vän med honom. Antar att hennes ärlighet var mer uppskattad än min fejkade trevlighet. När jag stalkar henne nu ser jag att hon äntligen lyckats skrapa ihop nog med dricks för att ha råd med sin studio.

För att försöka besvara vad Berlin är, och vad som händer där, så måste jag använda mig av dessa karaktärer jag stött på under mitt år. Berlin i sig må vara grått och nedgånget. I parkerna finns lika många fimpar som blommor och jag tror inte att jag stötte på en enda fungerande toalett under min resa. Det stämmer nog det som Berlins borgmästare Klaus Wowereit sa år 2003 om staden; “Berlin ist arm, aber sexy” (“Berlin är fattigt, men sexigt”). Jag tror att Berlin bara kan definieras av alla de människor som vågat satsa på det osäkra, och de som vägrar kompromissa sin personlighet.

Det är min rumskompis som vågade lita på en total främling med sitt hem. Det är Hania, som lämnade hela sin familj och trygghet för att hitta sitt livsöde i sin egen takt. Det är Toms drömmande, det är Axels självsäkerhet, det är Ambres kreativitet. Det är de som gör Berlin till Berlin, och det är de som fortsätter att skapa den öppna och accepterande kulturen jag fick låna lite av. På köpet fick jag en intensivkurs i att inte döma andra för deras livsval. Jag rekommenderar den starkt.

KONTAKTA OSS

Vill du komma i kontakt med tidningen?
Detta gör du enklast genom att maila

tidningeneris@uppsalamedievetare.se