Uppsala Medievetare

INSÄNDARE

Efterfest till 07 på morgonen – TACK men jag DÖR hellre

av: Anonym

Vad kul vi haft det ikväll! Kämpat för våra liv på något svettigt 02-släpp för att fylla våra tomma kroppar med sprit och maltdryck istället för drömmar och livsmål. Samtliga i lokalen kommer att få indraget CSN. DJ körde bara eget. Vakterna gav upp och gick hem. Ingen är lycklig. Vart ska vi härnäst?

Vad är det för fråga! Jag mår illa och vill äta mackor med utgången majonnäs i min säng och tillintetgöra minnena av den här kvällen för alltid. Jag vill dricka upp allt som är flytande i min kyl och gråta till Radiohead på mitt nerspydda badrumsgolv. Jag vill hem och fylleringa den där killen som INGEN vill att jag pratar med. Jag är trött, flottig i ansiktet och jag hatar mitt liv. Jag vill absolut inte hem till Pontus ”P-man” som vi träffade på Värmlands för att fortsätta dricka mer av satans nektar. Jag ska hem.

Men nu hör jag dem igen. Rösterna. Demonerna i mitt kranium. De spelar en låt för mig, den ena demonen på bas, den andra på trummor, en tredje uppenbarar sig släpandes på ljudindustrins sämsta mikrofon i handen. Han börjar sjunga i den värsta av stämmor: ”Efterfest”. ”Efterfest”.

Snälla låt mig vara! Jag har tenta om två dagar och AA-möte på fredag. Min föräldrar ska skilja sig och min hund hatar mig. Det finns ingen tid att gå på en efterfest och livlöst spela dosan i en timme tills någon kräks i en tvättkorg. Det är nämligen det VÄRSTA jag kan tänka mig i hela världen. Jag måste hem. Men demonbandet, till vilket en gitarrist och en pianist nu har anslutit sig till, kör låt efter låt i min skalle. Trummorna vibrerar så högt att jag tappar fotfästet och håller på att ramla. Jag scannar folkhavet av dräggiga, kåta studenter, men alla
mina vänner är som bortblåsta från lokalen. Min jacka är dränkt i billig cider. Mina skor är någon annans. I min väska ligger bara använt snus och en okänd garderoblapp. Jag ser ut som att jag rymt från en cirkus. Nu är det nog.

Demonbandet går av scenen (äntligen!), men går upp igen för encore (fan!). Nu finns knappt mina egna tankar kvar. Det är bara demonfrekvenser som ljuder i mitt hjärndöda huvud. Vart är den där jävla Pontus då?

Där sitter vi. Efterfest med tre främlingar till killar som aldrig har diskat för hand. Dricker avslagen Heineken ur ett ollat IKEA-glas. Börjar prata om pågående konflikter i mellanöstern men killarna är inte ”så insatta”. De vill hellre diskutera hur JÄVLA skön sampev2 är.

Vem är jag? Varför är jag här? Det är precis då jag lovar mig själv att jag ALDRIG kommer gå på en efterfest till. Aldrig. Inte ens om alternativet vore döden själv. Men jag vet också, innerst inne, i de mörkaste vrårna av mitt sinne, att skulle Pontus bjuda in till norra Europas sämsta efterfest nästa fredag igen, ja, då hade jag nog tackat ja.

KONTAKTA OSS

Vill du komma i kontakt med tidningen?
Detta gör du enklast genom att maila

tidningeneris@uppsalamedievetare.se