Solens strålar glittrar längs Fyrisån, där alla lyckliga studenter har samlats för att återupplivas efter minusgraderna i april. Ljudet från en trumpet hörs från Ungdomens hus och Skolgatan är fylld av cyklister och människor i klungor som har solen i ansiktet. Lite längre bort bor Birgitta Farelius eller Fabi som hon också kallas för (Fa-rmor  Bi-rigitta). 

Birgitta, världens gladaste 87-åring, har bott i samma lägenhet i hela 25 år och hela hennes ansikte lyser upp när hon berättar om Uppsala. Lägenheten ligger på högsta våningen och hennes hem är dekorerat med tavlor och minnen från hennes liv. 

Jag tycker att jag bor i ett trevligt område, jag trivs jättebra här och är tacksam så länge jag klarar av att gå upp och ner för trapporna. Det har flyttat in några nya sedan jag flyttade hit, men det är faktiskt några stycken som har bott här längre än jag, säger hon och skrattar. 

Fabi ställer fram två av hennes favoritkoppar i vardagsrummet och håller upp te till oss båda. Hon har matchat sina beiga glasögon med sitt halsband och med sina örhängen, vilket är något hon alltid brukar göra. 

Vilka är det som har bott i huset längre än du har?

Jag pratade med en man som berättade för mig att han hade träffat en kvinna som hade bott här väldigt länge och flyttade hit någon gång på 40-talet. När hon hade flyttat hit till lägenhetshuset kunde man se ända till Uppsala Högar härifrån. Det var helt fritt från andra hus och man kunde se korna som betade här bakom, berättar hon.

På väggarna syns motiv och tavlor från Afrika, ovanför en byrå hänger en klocka som visar världsdelen. I fönstret bland många andra växter finns planter med långa smala blad som hon tagit med sig hem från Tanzania när hon var där 2010. Växten kallas för kroton och hon har klippt den vid rötterna för att plantera fler växter.

Jag fick den som gåva av en man jag hade lärt känna i Karagwe, han sa att ”den här ska du ha och den ska växa i ditt hem hemma i Sverige.” Han var en av dem som jag och min man hade lärt känna under vår tid i Afrika. Jag hade bland annat varit kvinnoledare för kvinnoarbetet i Karagwestiftet och han tyckte att jag hade haft så bra seminarier och att ”När ni åkte började vi tänka själva.” Vilket är något jag tycker är så fint.

Under nästan 30 år har Fabi arbetat med en avhandling som täcker två av hennes stora intressen i livet, religion och Afrika. När hon var 71 år disputerade hon på Uppsala universitet med sin avhandling om den östafrikanska regionen ”Origins of Kingship Traditions and Symbolism in the Great Lakes Region of Africa”, vilket gjorde henne till den äldsta i sin disputationsgrupp. På baksidan av hennes bok beskrivs hon som en lärare, missionär och en aktivist i mänskliga rättigheter.

Vad handlar din avhandling om?

Den handlar om kungadömets ursprung i Östafrika och jag har med hjälp av språkliga data, personnamn, ortnamn och terminologi som används i rituella sammanhang förklarat historien. Jag har samlat olika versioner av regionens skapelseberättelser och försökt att skapa en sammanhängande kosmologi. 

Jag ville alltså få fram historien och då ingår det att jag ska beskriva vad de tror på och att skaparguden är viktig. De menar att när man dör blir man en ande som är väldigt kraftfull, mycket mer än en levande människa. Om en person i sin tur har varit väldigt mäktig och stark, kanske hemsk också, så blir den ännu mer kraftfull som ande, vilket jag har belägg för, beskriver hon.

Hur kommer det sig att du har ett stort intresse för just religion?

Min familj var aldrig direkt ”kristen”. Jag växte upp i  Göteborg med mina tre yngre bröder och mina föräldrar. Det var inte förrän jag gick på konfirmationsläsning i mina yngre tonår som jag upplevde en personlig omvändelse. Redan under första veckan, precis efter en förmiddags läsundervisning i Onsala kyrka, cyklade jag ned för en nedförsbacke. På vänster sida passerade jag en alldeles underbar björkdunge och det var precis där som jag kände att Jesus grep tag i mitt hjärta, säger hon.

Jag har jättemycket att berätta, säger Birgitta medan hon lyser upp och fyller på våra tekoppar.

Hur var det att spendera så stor del av ditt liv i Afrika?

Det var spännande att bo i Afrika och jag träffade fantastiska människor när jag var där och var omringad av underbar natur och häftiga djur. Vi bodde bland annat i Bukoba och i Karagwe, där vi bodde 15 mil ifrån den närmaste bensinmacken. Här fick vi lära känna människor i byar, dit det aldrig tidigare hade kommit någon europé. Människorna jag träffade blev mina vänner och har spelat en viktig roll under mitt liv. Jag har så många historier att berätta om min tid i Afrika, exempelvis den om när det fanns ett hungrigt lejon utanför vårt hus som hade hittat ett av våra får, men det skulle ta så lång tid att berätta alla nu!

Bordet i vardagsrummet fylls på med bok efter bok när hon kommer på en anekdot till något som hon just har berättat. Det bildas ett berg med böcker som farfar och Birgittas vänner har skrivit och en mängd olika fotografier från tiden i Tanzania och från hennes mammas konditori i Göteborg. Allt är väldigt välbevarat och beskrivs i detalj.

Jag lärde mig att prata både swahili, Tanzanias nationalspråk och Luhaya så att vi skulle göra oss förstådda. Under den första perioden i Afrika var jag gravid, 8 och en halv månad på väg och precis när jag skulle förbereda mig inför det sista slutprovet under språkstudietiden började jag känna mig lite extra trött. Jag hade drabbats av en störtblödning och där vi bodde i Bukoba fanns det ingen hjälp jag kunde få. Läkarna fick skicka mig till Kagondo och väl framme på sjukhuset kunde jag höra hur det regnade våldsamt utanför. Lite senare vaknade jag upp till att höra att ”Mrs Farelius, you already have two children”. Jag hade förlorat barnet. Det var då jag visste att jag skulle läsa istället, jag skulle ägna min tid åt att forska och skriva på min avhandling och det kändes som om jag skulle göra detta. Blodet som skulle komma att rädda mitt liv kom från min man Hans. Det visade sig att han hade rätt blodgrupp, blodgrupp O som kan ge blod till alla. Jag hade bara 5% chans att överleva, så det var ett under att jag levde.

Du har träffat så många intressanta personer i ditt liv, vill du berätta om några?

Bland annat fick jag kontakt med Ugandas president Museveni när hans familj var flyktingar i Göteborg  och träffade Rukamba som var kungen av Kyamutwara. Han svarade på mina frågor jag hade förberett inför min avhandling och hade en vit ko som spelade stor roll för mitt arbete. Kungen kunde bara dricka mjölk från denna vita ko! Jag hade även kontakt med Rugumayo som har haft åsikter om Musevenis styre. 

Birgitta har på senare år gått på en kurs där hon lärde sig om sociala medier, var snabb på att ändra sin bitmoji på Snapchat och använder Instagrams alla olika funktioner. Hon vill gärna hänga med och veta mer om alla nya trender som finns i dagens samhälle och hur man använder den senaste teknologin.

Du är en av de personerna jag känner som alltid har en positiv attityd till livet och ofta skrattar, vad är din hemlighet?

Gener tror jag. Jag är bara sån. Jag tycker att det är roligt att träffa nya människor och umgås men jag är tacksam för mina gener! 

Det är ingen hemlighet att du älskar Uppsala, du har ju bott här större delen av ditt liv, vilka är dina favoritplatser här?  

Jag tycker att det är väldigt fint vid Uppsala högar och när jag var lite piggare brukade jag ofta promenera dit. Annars skulle jag säga domkyrkan eller att promenera längs Fyrisån.

Till sist om du fick beskriva ditt liv med en låt, vilken skulle det vara då?

Jag vet inte riktigt, jag gillar musik men det är svårt att komma på någon nu i stunden men någon positiv låt, berättar Birgitta samtidigt som hon ler stort.

Min farmor disputerade när hon var 71 år och är en av dem i mitt liv som alltid är positiv och nyfiken på allt och alla. Med detta sagt vill jag säga att det aldrig är för sent att följa din passion och vad som gör dig lycklig i livet. Vi lever i ett samhälle där det är enklare än förut att kontakta varandra närsomhelst och varsomhelst, men det är kanske ändå så att vi inte ringer till någon vi tycker om så ofta som vi egentligen hade velat. Om du har möjlighet tycker jag att du ska ringa din farmor eller kanske din morfar. De är bara ett samtal bort och har så mycket att berätta om deras liv. Fabi tackar alltid mig efter att jag ringer henne. Det är min tur att tacka nu, tack för att du sprider sån positivitet i denna värld och att jag får vara ditt barnbarn.